Min son William fick en svår hjärnskada för snart tio år sedan. Sedan dess har han inget talat språk och han kan inte heller röra sig medvetet.

För alla som ser honom där han sitter i sin rullstol är det tydligt att han inte har samma förmågor som vi andra – men det betyder inte att han är helt omedveten om vad som händer kring honom.

Det betyder inte heller att man har rätt att behandla honom som om han vore en hund eller ett litet barn – för när det gäller främmande hundar och små barn, tar vi vuxna oss ofta rätten att kränka deras gränser genom att klappa dem på huvudet eller klia dem bakom örat.

Detta anses av många som självklart.

Men när en för oss helt obekant tant går fram till 26-årige William smeker honom över kinden och börjar att oja sig över hans situation, då är det banne mig inte okej.

Det hände i förra veckan i Odensala hälsocentrals väntrum.

Jag bad tanten att omedelbart flytta sig från min son och över denna min begäran tycktes hon bli både chockad och indignerad.

”Va, va ja men jag ser ju att han är sjuk” stammade hon och vände sig till människorna runt omkring undrande ”men vad har jag gjort för fel då?”

Jo, det kan jag tala om för tanten, du har kränkt min sons gränser och det gör mig så arg.

Och det är inte första gången vi är med om det här. Det har hänt tidigare att tanter – ja det är faktiskt alltid tanter – helt ogenerat har ställt sig och tittat på William och kommenterat hans situation - ”va hemskt att han ska behöva sitta så där.”

Själv tycker jag det är lika hemskt att det finns så ouppfostrade tanter.